Rebus utforskar världen

130103

En dag full av förväntningar, lycka och sorg. Efter ytterligare fjorton dagar ute till havs så skulle vi äntligen nå land och atlantseglatsen avslutas. Det har varit en underbar resa och jag är verkligen nöjd och stolt över mig själv att jag tog chansen. Under resans gång har jag fått lära känna helt gäng goa människor och det har känts som en liten familj ombord. Trots att vi haft lite gnappel och inte alltid varit överrens har det funkat bra. Även i en familj bråkas det lite så och på en sån här liten yta är det inte så konstigt. Mängder med erfarenheter och kunskaper har vi växlat inte bara om segling utan även om livet i största allmänhet. Utbildningar, jobb och familj mycket har vi hunnit diskutera och framförallt har jag fått höra att inte stressa med framtiden. Visst är det lätt att säga det efteråt men när man är helt oviss om vad man vill göra är det lite stressande iallafall för min del. Samma skulle jag vilja säga om gymnasiet, men syrran vill inte tro mig alls. Så det är ganska ömsesidigt.

När vi hade ca 18,5 NM kvar till land då äntligen såg vi land. Små suddiga prickar längs horisonten såg vi först som sedan växte allt närmre vi kom. Då var klockan 10.15 brasiliansk tid och ungefär enligt planen. Lasse villa gärna komma iland innan det blev mörkt så att saker och ting inte skulle vara stängt. Allt gick fint när vi började närma oss hamnen och vi gled förbi fiskebåter, stora fraktfartyg och glada människor som vinkade glatt. Men väl inne började problemen: först och främst hade vi ingen aning om vilken av klubbarna vi skulle ta oss till och sedan hade vi inte riktigt koll på var farleden gick. Detta ledde till att tror eller ej vi fastnade i leran och vad vi än gjorde så ville inte båten röra sig överhuvudtaget. Vi satt helt och hållet fast. Alla båtar som körde förbi oss tittade roat på oss och skrattade. De små båtarna var till stor del fiskebåtar och det var ingen av dem som pratade någon vidare engelska. Så på en halv knagglig engelsk, spansk och portugisisk blandning fick vi reda på att om ca två timmar skulle högvattnet komma. Så det var helt enkelt bara att vänta. Jag som var så uppe i varv och laddad för att få kliv i land så musten gick nästan ur mig. Det kan inte vara meningen att vi ska iland, havet vill att vi ska stanna där ute. Så måste det vara! Skämt åsido så kom det ganska lägligt. Vi fick tid att äta lite lunch och börja pilla med några av projekten som behövs göras innan nästa resa. Uppdraget att skrubba bort rost från mantåget tog jag och J och vi hann riktigt långt innan båten började röra på sig. Äntligen hade vi kommit loss! Men glädjen varade tyvärr inte så länge, påväg in emot rätt båtklubb så fastnade vi nämligen igen.

Medens vi väntade kom regnet och det var med besked. Ett riktigt monsunregn som bara vällde ner och verkligen allt blev blött. Under resans gång har vi nästan inte haft en tillstymmelse till regn så det om vid rätt tidpunkt. För alla väder tycker jag att man ska ha upplevt under en segling. Det vara bara åska och blixtrar som saknats men det vädret tycker jag man kan vara utan. Denna gång behövde vi dock inte vänta så länge. Till slut lyckades vi äntligen komma in i hamnen där vi fick en bra skyddad plats bredvid en annan långseglare. En engelskflaggad båt som en rik estnisk man ägde och seglade runt jorden med. Han hade samma koncept som Lasse fast istället för att låta besättningen betala honom så betalade han deras resor. Han lär ha haft ganska gott om pengar med andra ord.

Där var båtåkande slut för min del, sorgligt men sant. Det var ett spännande avslut med tidvatten och mängder med regn. Ingen tillstymmelse till vad vi haft tidigare under resan med tanke på att medelvärdet på havsdjupet har legat på sådär 3000m. För att fira vår ilandsstigning dumpade vi till kvällen gasolspisen och konserverna för en restaurang middag. Inom hamnområdet låg ett litet ställe där vi allihopa delade på lite olika fisk, kyckling och kötträtter. Jag kände mig lite lagom social också efter att ha fått tillgång till internet för första gången på två veckor. Vad roligt det var att få kontakt med alla där hemma igen.

Först är det små ljus som syns långt bort i horisonten och ju närmare man kommer desto starkare blir dem. Ju närmare man kommer börjar även konturerna av något avlångt och taggigt växa fram. ÄNTLIGEN HAR MAN LAND I SIKTE! Efter fjorton dygn ute till havs är det en speciell känsla att se något mer i liv och rörelse. Närmare bestämt kl 10.15 brasiliansk tid den 3 januari 2013 kunde vi börja se tillstymmelserna till land. Som J sa ”Jennifer är vår värld och allt annat cirkulerar runt oss, hon är som solen” Jag tycker att det har känts lite som om vi vore ombord på Noaks ark, fast nu är det Lasses ark istället. Vi är samlade ombord ett gäng med helt olika människor med blandade erfarenheter och kunskaper för att ta oss över till en annan del av världen. Med jordens undergång i bakhuvudet som Mayaindianerna förutspådde den 23 december så kanske vi är de ända överlevande. Jag är den ända göteborgaren ombord och min uppgift är att föra det släktet vidare.

Efter utdeklarering, vandring i ”Jacobs ladder” och den sista provianteringen var det dags för avfärd igen. Men precis som de sista dagarna innan St Helena så hade vi ingen vind. Utan de var en gassande sol och stiltje vilket resulterade i motorgång istället. Annars skulle vi inte hinna fram till våra plan hem den 8 januari. I ca sju dygn blev det ganska exakt konstant brummande med några timmars undantag för försök till segling. Men kom vi under 2-3 knop i fart fick vi ganska snabbt ge upp det. Något som var positivt med motorn var att autopiloten fungerade klanderfritt och när vi kände för att bada var det bara att slänga i en tamp efter båten, stänga av motorn och hoppa i. I en fart på 2-3 knop var det inte alls särskilt svårt att hänga kvar längs med tampen. Men gick det fortare gällde det att hålla i bikinin och framförallt hålla i sig. ”Lite svin får vi räkna med” skämtades det glatt. Alla kom hela och rena upp ifrån alla bad.

Strax efter jul kom äntligen vinden och det med besked. Från att ha blåst 2-5 knop gick mätaren upp till 20-25 i byarna vilket gav oss en rejäl skjuts framåt. 6-7 knop blev för oss vardagsmat. Denna härliga vind höll i sig in princip hela vägen fram i mål. Visst var det många toppar och dalar men det var en otrolig lättnad att äntligen få segla och utnyttja vinden till max. För det är ju ändå det äventyret som vi anmält oss till. För att orka mer på dagarna så har vi under denna del av resan ändrat vaktgången. Istället för tre timmar två och två så har vi haft 1,5 timme helt själv vilket har gett oss 7,5 timme fri tid. 

Precis som den första delen av vår överfart har dagarna varvats med mängder av sol och slappande och där i mellan ett och annat regnstänk. Min bränna är nu ännu finare trots att det inte blivit så mycket pressande ifrån min sida. Det är så ruskigt långtråkigt, varmt och klibbigt att bara ligga helt still i solen. Jag skulle hellre hoppa runt och röra mig i solen för att få färg. Solkräm har blivit ännu viktigare och utan solbrillor är huvudvärken ett faktum.  Jag har hellre minipandabränna än huvudvärk. Det spelar ingen roll om solen skiner eller det är molnigt, det är precis lika ljust. Samma sak är det med värmen, nästan dygnet runt är det stekhett så sitta under kapellet i sittbrunnen i skuggan är guldvärt. På dagen går det nästan inte att vara under däck utan att ha fläktarna på.  Detta håller sig även under större delar av natten vilket gör det betydligt svårare att sova. Mycket varmt och klibbigt är det så det gäller att ha så många luckor som möjligt öppna. Det duntäcket som jag hade i början är urplockat sedan länge och ersatt med endast ett påslakan. Men vissa nätter kan till och med det vara för varmt. Det är inte bara värmen i luften som har stigit ju närmare land vi kommit utan även vattentemperaturen. Från 19 grader till 28 har det stigit så nu ser jag verkligen fram emot att ta ett bad när vi kommer i land.

Något som jag verkligen har saknar här ombord är att ha möjligheten att träna. På 50 fot segelbåt som hela tiden rör på sig är det lite svårt att så till någon form av konditionsträning. Funderade ett tag på det där med Yoga men känner att det inte riktigt är min grej. Får pröva det när jag kommer hem istället. Så jag har istället fått nåja mig med lite styrka- situps, arhävningar och rygglyft har jag försökt göra varje kväll innan läggdags. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag lyckats hålla det uppe varje dag.

Matmässigt så har denna del av resan inre riktigt varit lika rolig. Visst har vi haft den kanonbraiga kylen och frysen men på St Helena var inte utbudet av färskt kött lika stort. Så nu hade vi istället inte tillräckligt att fylla den med. Burkar har det istället blivit högt och lågt, i grytor och spännande röror. Allt ifrån kyckling- och köttgrytor med grönsaker till köttbullar på burk. Alla inte riktigt lika roliga. För att utöka vårt matförråd har vi försökt att fiska men tyvärr det med utan lycka. Trots att vi provat flera olika drag och agn allternativ.  Flygfisk har vi visserligen lyckats fånga, eller om man kan kalla det fånga? De har självmant hoppat upp på däck under sina flygresor ovan vattnet. Men tyvärr är det ingen matfisk, först och främst är de pyttesmå men sedan så luktar de inge gott. Så det är inge vidare käk på en sådan. Tonfisk och Kalles kaviar har fått vår dos av omega 3. 

Förutom flygfiskarna så har djurlivet här ute varit väldigt omväxlande. Allt ifrån små äckliga kryp som tagit sig in i våra torrvaror till fåglar som svävat runt båten. En natt fi vi till och med sällskap av ett gäng kråkliknande fåglar som satte sig ovanpå sittbrunnskapellet. Dem fick vi skrämma med hjälp av sopborstar för att de skulle flyga iväg. Som tack för vilostunden lämnade de massor med äckligt fågelskit efter sig som inte alls var särskilt lätt att städa bort. Något av det finaste och fräckaste på hela resan att se delfiner. De simmade själva och i sammalde trupper längs med skrovet och hoppade upp i luften. En riktig delfinshow långt ute till havs och det var inte bara 2-3 stycken som man skulle kunna tro att man stöter på om man har tur. Utan det vara snarare upp emot 100 stycken som följde med oss. I närmare en halvtimme hoppade de runt och stylade för oss. En riktigt magnifik syn!   

Det är inte bara vackra djur som vi sett längs vägen utan även helt otroliga solnedgångar. Rött, orange och gult blandade med havet himmel och moln. Det har varit något av dygnens höjdpunkter. Greenflash har vi också lyckats se, eller ja alla andra förutom jag. Jag förstår inte alls vad jag ska titta efter, men lite blått har jag i alla fall sett och det ska tydligen vara ännu mera sällsynt.

Jul firade vi ombord in princip likadant som hemma med mat, sång och lite julklappar. Lite undantag med klimatet och aktiviteterna men annars mycket likt. Vi hade till och med tomten på besök och en av de tre vise männen. Innan hade vi bestämt att alla skulle köpa varsin julklapp för ca 50 kr. Dessa delade sedan tomten slumpmässigt ut till oss allihopa. Det var allt ifrån leksaker till sovenirer ifrån St Helena. Jag fick ett hårt paket av tomten som innehöll en mugg med sköldpaddan Jonathan på. Själv gav jag bort en virkad figur (hemmagjord så klart) och lite godis.                                                                                                                                                 Fin mat hade vi också under dagen med risgrynsgröt till lunch och den obligatoriska skinsmörgåsen. Sedan till middag blev det sill och ägg till förrätt, honungs griljerat kött, Larssons frestelse (Janssonsfrestelse fast med bacon istället för ansjovis) och någon form av grönkål till huvudrätt och till efterrätt hembakad äppelkaka. Sedan avslutade vi dagen med skumtomtar och, choklad och pepparkakor. En jul som jag verkligen kommer att minnas hela mitt liv. Helt utan julklappsstress och en massa krimskrams. Julmaten planerade vi succesivt under resan med start i Kapstaden där vi fick tag på senapssill och avslutades ett par timmar innan servering med hjälp av den rutiga kokboken. Man taver vad man haver och gör det till något smarrigt! Denna juls motto och som stora delar av hela  resan har levts efter. Lite egen julklappsöppning hade jag även för mig själv med medhavda klappar ifrån Mor och far och M och D. Tack så jättemycket för de fina paketen! Linet passade jättebra och var jättefint, till jul och allt Nu har jag massa tomtar att smaska på och knapra på knäckebröd om jag skulle vilja vara lite nyttig.

Nyårsafton gick lite i samma tema och efter samma motto men nu hade vi sparat lite finare mat. Det lite mera rejäla köttbitarna tillagades och istället för att laga mat på en halv vanlig middagsranson av färskt kött så 2,5. Är det nyårsafton så är det! Till detta en mycket smarrig potatisgratäng toppad med grönmögelost. Till efterrätt bjöd S på hembakta sockerbomber- sockerkaksmuffins dränkta i chokladkräm. Den ända som saknades var champagne att skåla med på tolvslaget men det gjorde inget. För det var ändå ingen som orkade något mer efter den otroligt goda middagen. Istället blev det vatten som vi skålade med. Vilken tid som vårt tolvslag skulle firas blev det en liten diskussion om. Svensk tid fick det tillslut bli, tre timmar innan vår eget tolvslag. Mest för att Lasse inte orkade vänta längre, tror jag=)