Sista dagen ute till havs
130103
En dag full av förväntningar, lycka och sorg. Efter ytterligare fjorton dagar ute till havs så skulle vi äntligen nå land och atlantseglatsen avslutas. Det har varit en underbar resa och jag är verkligen nöjd och stolt över mig själv att jag tog chansen. Under resans gång har jag fått lära känna helt gäng goa människor och det har känts som en liten familj ombord. Trots att vi haft lite gnappel och inte alltid varit överrens har det funkat bra. Även i en familj bråkas det lite så och på en sån här liten yta är det inte så konstigt. Mängder med erfarenheter och kunskaper har vi växlat inte bara om segling utan även om livet i största allmänhet. Utbildningar, jobb och familj mycket har vi hunnit diskutera och framförallt har jag fått höra att inte stressa med framtiden. Visst är det lätt att säga det efteråt men när man är helt oviss om vad man vill göra är det lite stressande iallafall för min del. Samma skulle jag vilja säga om gymnasiet, men syrran vill inte tro mig alls. Så det är ganska ömsesidigt.
När vi hade ca 18,5 NM kvar till land då äntligen såg vi land. Små suddiga prickar längs horisonten såg vi först som sedan växte allt närmre vi kom. Då var klockan 10.15 brasiliansk tid och ungefär enligt planen. Lasse villa gärna komma iland innan det blev mörkt så att saker och ting inte skulle vara stängt. Allt gick fint när vi började närma oss hamnen och vi gled förbi fiskebåter, stora fraktfartyg och glada människor som vinkade glatt. Men väl inne började problemen: först och främst hade vi ingen aning om vilken av klubbarna vi skulle ta oss till och sedan hade vi inte riktigt koll på var farleden gick. Detta ledde till att tror eller ej vi fastnade i leran och vad vi än gjorde så ville inte båten röra sig överhuvudtaget. Vi satt helt och hållet fast. Alla båtar som körde förbi oss tittade roat på oss och skrattade. De små båtarna var till stor del fiskebåtar och det var ingen av dem som pratade någon vidare engelska. Så på en halv knagglig engelsk, spansk och portugisisk blandning fick vi reda på att om ca två timmar skulle högvattnet komma. Så det var helt enkelt bara att vänta. Jag som var så uppe i varv och laddad för att få kliv i land så musten gick nästan ur mig. Det kan inte vara meningen att vi ska iland, havet vill att vi ska stanna där ute. Så måste det vara! Skämt åsido så kom det ganska lägligt. Vi fick tid att äta lite lunch och börja pilla med några av projekten som behövs göras innan nästa resa. Uppdraget att skrubba bort rost från mantåget tog jag och J och vi hann riktigt långt innan båten började röra på sig. Äntligen hade vi kommit loss! Men glädjen varade tyvärr inte så länge, påväg in emot rätt båtklubb så fastnade vi nämligen igen.
Medens vi väntade kom regnet och det var med besked. Ett riktigt monsunregn som bara vällde ner och verkligen allt blev blött. Under resans gång har vi nästan inte haft en tillstymmelse till regn så det om vid rätt tidpunkt. För alla väder tycker jag att man ska ha upplevt under en segling. Det vara bara åska och blixtrar som saknats men det vädret tycker jag man kan vara utan. Denna gång behövde vi dock inte vänta så länge. Till slut lyckades vi äntligen komma in i hamnen där vi fick en bra skyddad plats bredvid en annan långseglare. En engelskflaggad båt som en rik estnisk man ägde och seglade runt jorden med. Han hade samma koncept som Lasse fast istället för att låta besättningen betala honom så betalade han deras resor. Han lär ha haft ganska gott om pengar med andra ord.
Där var båtåkande slut för min del, sorgligt men sant. Det var ett spännande avslut med tidvatten och mängder med regn. Ingen tillstymmelse till vad vi haft tidigare under resan med tanke på att medelvärdet på havsdjupet har legat på sådär 3000m. För att fira vår ilandsstigning dumpade vi till kvällen gasolspisen och konserverna för en restaurang middag. Inom hamnområdet låg ett litet ställe där vi allihopa delade på lite olika fisk, kyckling och kötträtter. Jag kände mig lite lagom social också efter att ha fått tillgång till internet för första gången på två veckor. Vad roligt det var att få kontakt med alla där hemma igen.